Och så kom samtalet. Om släktingen som gått bort. Med tanke på den höga åldern i släktens övre skikt, så kommer samtalen sannolikt att bli fler.

Anneli, min morbrors fru sedan 60 plus år. Träffades ibyn Urjala i Finland. Där mamma och hennes syskon är födda. Hon förälskade sig i min morbror Veikko och sedan dess har de varit oskiljaktiga.

Så många år. Så mycket vatten under broarna. Det är nästan unikt. Hur många är vi i min generation som kommer att stå pall, vara lojala och se längre än oss själva för att passa i den kostymen?

Det var med Veikko och Anneli jag vågade säga mina första ord på finska. För jag kände mig välkommen och de dömde mig aldrig, för om jag var bra eller dålig. Jag fick bara vara Mary.

Och under vargatimmarna dog hon, den 10 april. Jag funderar över hur Veikko mår. Under 10 år plus har han vårdat sin älskade fru och mina kusiners mamma för hennes svåra Alzheimer. En sjukdom som visat sig vara fruktansvärd, aggressiv och fullkomligt vidrig för de anhöriga. Min morbror har vårdat, älskat trots all skit.

Så plötsligt är det borta. Det STORA ANSVARET och ELÄNDET. Men också människan och livet tillsammans. Hur i allsin dar orkar man med en sådan händelse. Hur orkar en människa ha allt det i sin människobehållare?

Jag önskar att Corona inte fanns så vi kunde resa till honom. Krama om honom, tala om för honom hur han är den kärleksfulla, lojala och starka mannen som han en gång lovade att vara när de gifte sig – att han uppfyllde löftet som han stått vid.

Men vi får inte resa. Vi får inte ens gå på begravningen. Så jag funderar. Hemma på kammaren.

Om livet. Om döden. Om sjukdomar.

Bild: Ansel Adams, Looking across lake, “McDonald Lake, Glacier National Park,” Montana, 1942