Några gånger under mina Indienresor har jag fått möjlighet att besöka hemma hos lokalbor.

Min man vill också få möjligheten, så när han är och tar ut pengar och jag och vår auto rickshaw-chaufför för dagen sitter och pratar om familjer och tittar på bilder på mobilerna, så frågar jag om vi får hälsa på hos honom.

Han blir alldeles till sig av glädje.

Vi svänger in i ett bostadsområde, vid de många höghusen i oändliga rader. Det är ju ändå 23 miljoner som bor i staden.

Det är en liten tvåa som delas av 6 personer. Pappa, mamma, tre barn i åldern 8,10 och 12 samt av morbror.

Pappan som tagit med oss hem har ringt och förvarnat resten av familjen och nu är alla på tårna för att kika på oss.

Det tisslas och tasslas i köket.

Jag går dit för att prata med döttrarna och mamman. Den äldsta dottern kan bra engelska och får översätta. Vi blir Facebook-vänner och tar flera bilder tillsammans.

Vi blir kvar någon timme, fikar och dricker chai-te. När vi kommer ut igen och blir körda till Westin hotel snurrar många tankar. Tankar om alla fina människor som finns.