En av mina allra mest minnesvärda kvällar råkade ske på en brygga i Bålsta där jag växte upp. Jag var tonåring och hade tagit mod till mig för att gå på en fest. Som person sysslade jag mest med att försöka kontrollera vardagens alla situationer för att styra dem till min fördel. I skolan, på väg till skolan och hem från densamma. Jag var alltid livrädd för att tappa fotfästet. Att inte “göra rätt” eller “ha koll”. Det handlade alltid om att förekomma istället för att förekommas. Det var mindre läskigt att falla när jag upplevde sammanhang och kontroll.  Så var känslan inifrån. Som minoritet. Denna kväll hade jag tagit mod till mig. Och gått med två tjejer till en fest några hus längre bort. I det fina området bredvid vattnet. Jag var nervös. Livrädd. Ville få bekräftelse, men visste att det skulle mycket till för att få det. Att kanske, kanske, just denna kväll skulle bli min kväll. En kväll att minnas. En kväll att få vara med. Inne i gemenskapen. Den självklara. Ögonen var svartmålade. Håret utsläppt. Jeansen tighta och toppen utmanande. Genom det yttre hade jag en väg in. I alla fall då alkoholen frodades. Ja, för då fick även jag en chans. Att bara få vara. Med.

Det visade sig vara min kväll. En kväll att minnas. Då jag inte drack alkohol vände jag snabbt från köket där de flesta hade samlats. De två tjejerna som jag kom med ville dock vara kvar. Jag var nervös, skulle jag behöva gå genom rummet ensam? Klarade jag det. Då var det två varma bruna ögon som fångade min blick. Ett genuint leende. Och en kille, några år äldre. Jag hade sett honom i skolan. Han verkade inte berusad. Inte ens full. Blicken var klar. Kom, häng med, sa han. Och jag andades in och följde efter. Ut genom de stora glasdörrarna. Vidare ut på verandan. Ner mot vattnet. Och den av månen upplysta bryggan. Vackert. Oändligt. Nervöst som tusan. Vad skulle ske nu? Vi satte oss på bryggan. I det tysta. Tittade upp mot himlen. Två tonåringar och hela universum. Mäktigt. Där och då försvann allt som cirkulerade och hörde tonåren till. Tillhörighet, popularitet, bekräftelse och en aldrig tystnande längtan om att komma bort. Iväg. Därborta. Mot livet. Vi var likar. Vi var människor. Tillsammans. Där vi satt på bryggan.

Långt borta hördes steg. Tysta, men ändock där. Vi vänder oss om. En ljushårig kille från festen kommer närmare. Han ser glad ut. Snäll. Jag är inte nervös. Inte rädd. Hej, får jag också plats? Vi nickar tysta. Sedan sitter vi där. Tre tonåringar. Och tittar på himlen. Jag lägger mig ner för att bättre slappna av. De andra gör likadant. I två timmar ligger vi där. Tysta. Reflekterande. Sida vid sida. Vi dömer inte varandra. För vad vi har. Eller vad vi inte har.

Långt senare bryter ett gäng fulla tjejer och killar tystnaden. De förstör vår bubbla. Och allt återgår till det vanliga. Det stela. Det coola. Det töntiga. Vi blir tonåringar. På var sin sida. Som bedömer och bedöms. Och vi är inte längre jämlikar. Men för en stund. Där i evigheten. På någons brygga i Bålsta, var vi det.

Jag kommer aldrig glömma den där kvällen. Den var magisk.

Igår kväll hände det igen. En viktig händelse som läggs till hjärtats viktigaste minnen. Nästan 19 år senare. På middag med en ny person. Som jag fått en bild av. Som man alltid får. Bilden visade sig vara sann. Men även så mycket mer därtill. Det var länge sedan jag blivit påverkad på detta vis. Att finna en annan person där samtalen kan ta höjd. Där vi tillsammans går djupare och längre in i orden. Där filosofiska samtal inte är att rädas, utan att längta efter. En annan person där jag får plocka fram de där nästan hemliga sidorna av mig. Det var som en urlakning. Och samtidigt en påfyllnad. När vi stänger stället och ägarna med bedjande ögon tittar på oss att gå, då får jag en present. En rosa elefant i gips från hans senaste resa till sydostasien. Mary, du utbildar oss alla i att våga ta fram de rosa elefanterna. Här får du en egen elefant. Och mitt hjärta blev så varmt. Så mycket lycka som fann sig däri. Att någon verkligen lyssnat på det jag sagt. Och kommit ihåg. Och burit tanken om mig med sig hela vägen till andra länder. För att där ta med sig något så rakt i prick till mig. Livet är fullt av oändlighet. Det är coolt att leva. Även om det tidvis utmanar oss alla. Så är det värt att fortsätta framåt.

Tack Patrik!

Kram Mary

En text duvill lyfta fram