Och så har vi kommit igenom det, alla svåra dagar då vi inte vetat var vi har varandra. Alla misstänksamma blickar, skytteltrafiken till den andra föräldern och kommentarerna om att ”du är inte min mamma”. Plötsligt är jag förstahandsvalet att göra läxorna med, att sitta i soffan och titta på influencers med och att prata även om svåra saker med. 22 månader efter att vi först träffades har min äldsta bonussons och mina band vuxit samman och vi har blivit en familj, på riktigt. Vi är igenom stålbadet och han har insett att jag är ännu kvar, jag har inte gått.
Jag har många gånger funderat över det där med vad som är en familj. Och vem som får bestämma det. Som adopterad fick jag höra att mina föräldrar inte var mina riktiga. Som mamma till min biologiska son blir jag ofta ifrågasatt om han är min eftersom vi inte delar samma hudfärg eller anletsdrag överlag. Som bonusförälder blir det lätt, om man inte själv bromsar känslorna, en placering av att hamna ”på sidan om” och med en ny kärlek i livet inser jag själv hur skör kärleken kan vara.
I mitt liv finns det flera olika familjekonstellationer; adoptiv, biologisk, bonus och kärlek. De utgör alla grunderna för mina familjerelationer. Och de känns lika riktiga och viktiga allihopa. För vem som är en del i min familj sitter i känslan, eller kanske ännu mer specifikt i hjärtat. Och vem som bestämmer vilka som får vara familj med mig? Det gör jag!
Mary Juusela
(Bild på Marys familj med bonusbarn, biologiskt barn och man)