Det är lite pirrigt, men mest roligt, när jag och Fredrik, Hyreshuset i Katrineholm, möts upp utanför Tallåsaulan i Katrineholm. Morgonen är tidig, solen skiner, och vi ska strax möta skolpersonal och elever på högstadieskolan Tallås

Jag är stolt och glad över att Fredrik och hans kollegor på jobbet tycker att tolerans är viktigt och tillräckligt angeläget för alla elever att få lära sig. För tack vare det så får jag idag, och imorgon, stärka, inspirera och konkretisera vad värdegrund och självledarskap egentligen är för något.

Innan jag får mikrofonen välkomnar musikläraren Hasse oss alla. 

Jag har lyssnat på Mary tidigare, och tro mig, ni kommer att få två riktigt bra timmar. Ni kommer inte vara samma människor efteråt, säger han.

Han har, i sista sekund, fått uppdraget att välkomna oss till denna gemensamma temadag med Lika Olika . Att göra en sådan sak, utan förberedelser eller utan att ”det är min arbetsuppgift” är exakt vad jag står för. Att man tänker på teamet, på ”vi:et”. Och att man bara gör och försöker sitt bästa.

Hasse är en uppskattad lärare, det märks. Det blir tyst när han tar ton. När jag får mikrofonen så berättar jag till eleverna att jag tycker att det är roligt att vara på plats.

Att jag är här för att jag bryr mig. Och att de alla kan komma ihåg att från scenen så ser man dem alla. Och därmed att det är ett bra tillfälle att tänka på hur man beter sig gentemot den som är på scenen.

Ni behöver inte gilla mig, inte bli min kompis, ni kan tycka att jag pratar strunt, men snälla, bete er och ge mig en chans, säger jag. För annars gör det ont.

Med det sagt så får Fredrik berätta vad Hyreshuset i Katrineholm står för och varför de bryr sig om alla dessa skolpersonal och elever som de tagit under sina vingar. Alla lyssnar intresserat.

Därefter kör vi igång. Pang! Dödstyst. Det blev inte riktigt vad de kanske fördomsfullt tänkt sig. Lärarna ler lite i smyg, för de har ju blivit utbildade innan och vet vad som ska komma.

Det är en sådan himla fin stämning. Lärarna är alla superpepp och deras engagemang och glädje strålar fram emot scenen. De gör ett fantastiskt arbete som de sedan tar vidare för att arbeta med övningar i klassrummet.

Det gör mig så stark, för tillsammans klarar vi allt. Elevhälsoteamet är utplacerade enligt mina direktiv här och var;

För er skull så att ni vet att vi har koll på er och bryr oss om någon av er får känslor som ni inte vet var de ska ta vägen, berättar jag till eleverna.

Och det är flera elever som springer ut, gråtandes, eller på väg att börja gråta. Och jag talar om att det är okej, att det är viktigt att släppa ut känslorna.

Jag är här för att störa och beröra och det gör jag. Under pausen är det flera elever som kommer fram och ger en kram eller vill skaka hand. Många killar, såväl med invandrarbakgrund som dem utan.

Det är så bra! Du behövs och det du säger är sant, alltihopa.

Katrineholms-Kurirens reporter Emma kommer och skriver om arbetet och vi får en liten privat pratstund där hon berättar hur hon verkligen kan relatera till det jag säger från scenen (artikeln läser du här).

Jag kör en temadag på förmiddagen och sedan kommer halva skolan ytterligare under ännu en temadag på eftermiddagen. Salen är fylld av mänskligt liv och vi stannar upp ekorrhjulet för en minut och lever och lär som de människor vi är.

Innan jag avslutar för dagen kommer en av lärarna fram och berättar att han ofta hör människor i sin omgivning som säger att ”jävla invandrare:

Men sedan går de och handlar på lokala pizzerian och är tjenis med pizzabagaren som de gillar. När man påpekar det så säger de, ja, men han är ju annorlunda.

Hmm.

Kram