Känslan av att vakna av sig själv. INNAN väckarklockan går av. Jag älskar den känslan. Då vet jag att jag är i balans. Att jag fått tillräckligt att sova och att jag är redo att möta dagen. Exakt så kändes det imorse. 7.03, lördag morgon, och strålande solsken med fågelkvitter utanför. Två timmars träning framför mig och sedan veckans thaimassage hos min massör Pia. Det har blivit en fin rutin som jag försöker hålla fast vid. Har lyckats under fem veckor. Det är länge, riktigt länge för att vara Mary. Jag är nog den minst konsekventa personen som jag känner. Jag har aldrig lyckats skapa en rutin som jag levt efter i mer än en månad. Så det är lite av ett rekord. Hurra, till mig!

Det är vår. En helt annan slags värme. Ett annat ljus. Älskar att bege mig ut, även om jag inte direkt alltid studsar ut genom dörren känns det bra när jag har gått de första tre kilometerna. Det är många av er som undrar om jag verkligen måste gå 10-12 kilometer varje gång. Och ja, det är så jag fungerar. Formad av att det aldrig fanns nyanser är det på eller av. Ingen kilometer, eller riktigt många. Och min runda tar ca 90 minuter och som sagt, efter 30 minuter börjar jag slappna av och njuta av att känna rännilar av svett i ryggen och pulsen som ökar och känslan av att yes, I can do this! Infinner sig (äntligen!). Jag har aldrig varit bra på att prioritera mig själv. Jag sätter allt som oftast andra framför mitt eget välmående. Jag har börjat inse det nu, tack vare många av er som jag möter under utbildningar eller vid lugnare tillfällen. Du måste ta hand om dig Mary. Du som tar hand om alla oss andra. Så varför är det ibland så svårt? Att prioritera sig själv?

Under tiden jag går så brukar jag passa på att ringa några samtal till vänner som jag annars har svårt att hinna med. De närmaste. De bästa. Jag har lärt mig det under åren som gått. Det är inte volym utan kvalitet. Och nu har jag mitt järngäng. Och även några nya som tillkommit under senaste 6 åren. Ibland känner jag mig som världens lyckligaste, som får träffa så många underbara människor. Så många som vill ses, berätta och prata mer. Och jag vill. Jag vill så otroligt gärna. Men nu har jag lärt mig. Att ingen hinner med alla, men några utvalda som ger så fin energi tillbaka. Ringde och väckte min barndomsvän, vars ena son är min gudson. Jag väckte honom och blev lite förvånad. Du har ju två små barn, vad gör du i sängen klockan nio på morgonen (en lördag förvisso), undrade jag. Jag har jobbat natt, blev svaret. Min fina vän som är polis och är ute och försöker ta hand om alla oss andra. Hörde två små pojkröster som skrattade när de hoppade på pappa och ropade Hej, Mary. När jag hör barnens röster blir jag så glad. Min andra vän hade andan i halsen. Jag hittar inte kaffet! skrattade han. Är du ok? Undrade jag tillbaka. Det där med kaffe är tydligen viktigt, enligt alla ni som dricker kaffe. Min släkt kan fortfarande inte förstå att jag inte druckit en enda kopp kaffe. Särskilt inte med mitt finska påbrå (finnarna dricker mest kaffe i världen). Mamma och pappa har gett upp. Det är inte riktigt sant, jag har druckit EN kopp kaffe. När jag var inbjuden gäst på ett kaffeplantage i Etiopien och Addis Abeda. I min roll som marknadskommunikatör för riskkapitalbolaget Swedfund international fick jag göra sådana coola besök. Det blev dock omöjligt att tacka nej till den koppen av svart guld som serverades. Det var ju ägarens hjärta. Jag hällde i så mycket socker jag vågade och försökte smutta så gott jag kunde. Tänkte att jag skulle dröja ut tiden så vi skulle bli tvungna att gå. Men nä, han väntade så tålmodigt den där extra timmen det tog för mig att smuttande dricka ur.

Ha en fin lördag, vänner! Be safe! Kram Mary