Det är så coolt. Ni vet, vänner. Livet. Ligger i en totalt oergonomisk position (kommer få betala för detta senare, och pilates-övningarna har jag inte gjort idag fast jag lovat mig själv och skrivit fint i kalendern att “varje dag, Mary!) och arbetar. Jag känner livet rusa inuti mig. Det gör så ganska ofta nuförtiden. Det var svårt att vakna i morse. Jag och sonen gick ändå och la oss igår i tid. Det är stort för att vara mig. Jag kan varmt rekommendera Kapten Kalsong-serien (länk) till alla föräldrar med barn i åldern 5+ år. Både jag och sonen gapskrattar när vi läser om hur Harold och George bekämpar mobbarna som går på förskoleklasserna. Det är en tydlig, ibland totalt inkorrekt, men ett bra hjälpmedel i utanförskapskänslor för en liten människa. Jag köpte boken för att försöka ge just sonen detta efter en period av kämpande. När klockan, och vi, snoozat från 06.00 – 07.20, fram och tillbaka, så klippte sonen med sina jättelånga ögonfransar och sa, nu är det dags, mamma.

När benen svängde över sängens sida och frukosten var intagen kom nästa fantastiska hinder. Att överhuvudtaget komma ut genom dörren. Snön har verkligen ramlat ner de senaste dagarna. Ändå var det endast 3-4 dagar sedan det var barmark, strålande solsken, fågelkvitter och fullkomlig vår. Tidigare i ett alltför stressat liv hade morgonens snöhögar gjort mig gråtfärdig. Idag kunde vi kasta snöboll på varandra och skrattandes “raca” till parkeringen, som vi gör allt som oftast. Jag är oftast en Renault men sonen är alltid en Lamborghini, såklart. Tänk vad livet kan vända, när man fattar rätt beslut och går vidare. Till något annat. Något lättare. Då kan man plötsligt känna den där frihetskänslan.
Idrott stod på schemat och vi fick möta upp den lilla barngruppen av Björnar och Rävar som med sina mini-ben försökte ploga genom snömassorna fram till stora-barnens-skola och idrottshallen. Sonen har alltid svårt att släppa mig när jag ska iväg. Ibland tänker jag, lilla vän, mamma älskar dig, du kan släppa, du kommer inte falla. Att se honom, tidvis, springa iväg med lättsamma ben och utan att bry sig, alltför mycket om mig, får mig att känna lättsamhet, glädje och lugn. Då vet jag att min son har det bra. I nuet är allt ok. Det betyder allt.

Som vanligt hade jag 5-10 minuters dividerande i huvudet huruvida jag skulle träna sedan. Jag har ju gjort ett mål att köra den där 3-månaders träningen som jag alltid drömt om att utföra och inte vika av ifrån. Den som kommer ta mig till min superkropp som orkar allt och som är lean och slender. Jag har så svårt. Mitt schema är så oregelbundet. Det blir alltsom oftast något annat som jag prioriterar. Men jag kämpar på. Måste prioritera mig själv och själen. Boka in det som ett möte med dig själv, sa min kollega Johanna, härom dagen. Och det är fasiken så att det är så illa så jag måste det. Annars blir det inte gjort. Hur har jag levt alla dessa år egentligen. På någon slags fullkomlig jag-struntar- i-min-kropp-den-är-ju-ändå-helt-ok läge.Nej, Mary. Skärpning! Alla andra fixar att ta hand om sig. Så iväg och plöja 6 kilometer i snön. Och lyssnade till några favoritlåtar Daughtry Battleships, Darin Microphone och Ida La Fontaine Shut up and kiss me. Hur bra pepplåtar som helst. Mina happy tunes, som min kollega och barndomsvän Daniel alltid säger.

Nu är det dags för lunch, göra mig redo och bege mig ut i vimlet. Först Bålsta och Läraskolan med coaching till några fantastiska människor och lärare. Sedan vidare till Sollentuna kommun där jag ska berätta om Lika Olika-metoden till förskolechefer och pedagoger i regi av SAGA-teamen. Hoppas vi ses där!

Sent ikväll avslutar jag dagen med att träffa styrelsen för Bro IK för att prata tolerans inom idrotten.

Be safe, vänner.

Kram