Varje månad uppmärksammar vi en aktuell samarbetspartner eller kund till oss på Lika Olika. I december har vi haft äran att prata med Evamari Holmgren Stenlöf, programrektor på Westerlundska gymnasiet i Enköping. Här berättar hon hur hon arbetar med tolerans.

Vad är tolerans för dig?
– Att respektera andra för de personer de är, utan att lägga sig i deras livsval eller sätt att leva. Självklart har alla ett ansvar att säga ifrån om en medmänniska beter sig illa mot en annan, men utöver det tycker jag att varje människa har rätt att leva som den vill.

Hur använder du din syn på tolerans i ditt jobb på skolan?
– Genom ett ständigt pågående samtal med kollegor och elever. Vi har nolltolerans mot minsta lilla diskriminering på skolan och vi försöker ha tydliga riktlinjer för hur vi pratar eller skriver med varandra och hur vi beter oss i största allmänhet. Det gäller både personal och elever. 

Kan du ge exempel?
– Förutom att vi försöker påminna varandra på skolan att vi inte ska ha rå jargong eller attityder som exkluderar, så har vi varje termin trivselenkäter. Det är ett bra sätt att få syn på det generella måendet. När det kommer upp saker i enkäterna som tyder på att något inte står rätt till tar vi upp det i arbetslaget, i elevhälsoteamet och på utvecklingssamtalen, eller i andra enskilda samtal med de berörda och gör kontinuerlig uppföljning. 

Vad gör du om du märker att någon beter sig illa mot andra i till exempel korridoren eller i klassrummet?
– Då tar jag ta personen åt sidan, till exempel in på mitt rum, och så pratar vi om vad som hände. Ofta vet eleven själv att den har betett sig illa, då räcker det med att ha samtalet med mig för att liknande situation inte ska upprepas. Om det däremot skulle hända igen så pratar vi med vårdnadshavarna, de kan även komma att bli skriftlig varning eller avstängning om det fortsätter. Vi jobbar också på gruppnivå med attityder för att ändra på jargonger i en klass. Men det är svårt, för även bland de vuxna i skolan finns ofta en osäkerhet kring hur och när det är OK att säga ifrån. De flesta lärare är specialister på ett visst ämne, men inte på konflikthantering, då kan det ibland vara svårt att veta hur man ska ingripa och vilken rätt man som lärare har att säga ifrån.

Vad gör ni åt det?
– Vi pratar om det och jobbar med övningar där vi utgår från påhittade case som skulle kunna hända på skolan, och går igenom hur olika utmaningar och situationer skulle kunna lösas på bästa sätt. Skolpersonalen är enormt viktig även som inspiration för hur vi, vuxna som barn, umgås och behandlar varandra, därför är det viktigt att alla känner sig bekväma i sina roller.

Ni har viss hemundervisning nu under Corona, hur funkar det?
– Ja, vi varvar så att de olika årskurserna är hemma olika perioder. Just nu pluggar 3:orna hemifrån. Så har vi gjort sedan i våras, så de äldre eleverna är vana.

Vad tycker de om att inte vara på skolan?
– Det är många som uttrycker saknad faktiskt. Skolan och lärarna som alla tog för givna innan har fått ett annat värde, och det är kul. Vi har hört från elever som själva är förvånade över hur mycket det saknar sammanhanget och just lärarna i vardagen.

Eleverna verkar ha förstått allvaret i situationen och får nya perspektiv, det är nyttigt.

Tror du att ert toleransarbete påverkas av att eleverna bitvis inte befinner sig på skolan?
– Ja, det är klart att vi vuxna i skolan inte har samma överblick på vad som pågår när vi inte är i samma rum som eleverna. Jag tror att vi alla mår bäst av att träffas fysiskt, att inte bara vara en äggbild i ett digitalt flöde, utan människor. Det märktes tydligt när Mary hade varit här att eleverna verkligen tog till sig och kände igen sig i hennes erfarenheter av utanförskap, hur ord kan göra ont, att alla bär på en egen ryggsäck av erfarenheter och liknande. Eleverna fick syn på varandra på ett nytt sätt. Jag hörde till exempel att alla killarna hade gått och käkat lunch tillsammans efter föreläsningen. Alla skulle få vara med. Den typen av insikter tror jag främst nås genom fysiska möten.