Hemma hos min kompis har språkbruket från skola och arbetsplats flyttat hem till köksbordet. Att bli kallad för ”jävla kuksugare” är standard, och har tillfälligt bytt ut det tidigare ”fettogris äckel”. 

Föräldrarna tycker inte att det är okej, men det tydligen är ingen som lyssnar när de säger ”stopp” eller ”sluta”. Och hur säger man ifrån så att det verkligen går in, undrar kompisen?

Min kusin har tre barn, i år 15, 19 och 23 år, hon kan inte förstå hur det kan bli så. Det skulle jag aldrig acceptera, säger hon. Hur har barnen kunnat bli beslutsfattarna hemma, undrar hon.

Jag har fyra barn, tre bonus och en biologisk (om det nu är viktigt) i åldrarna i år 8,9,9 och 11. De skulle få sitta i sina rum och fundera över hur de pratar till sina syskon eller oss vuxna om de sa så. Varken jag eller min man skulle gå med på det.

Men hur får man barnen att lyssna? Och vilka konsekvenser är skäliga att ge vid dåligt språkbruk, pratar vi också om.

Båda är överrens om att det är avgörande att bägge vårdnadshavare (om det finns två) eller till och med alla fyra (om det är som i vårt fall) är ense om att det är oacceptabelt. Om någon tycker det inte spelar någon roll så kommer det inte att gå in i barnen, åtminstone inte med kraft.

Dessutom måste man vara tydlig när man säger ifrån, så att det är uppenbart viktigt och angeläget. Att skämta bort det ger andra signaler.

Jag tror även på vikten att förklara varför det inte är okej. Vad som blir effekterna, hur orden känns, vad de egentligen betyder och vad det egentligen är man vill ha sagt.

Vad tycker du?

Min kompis bara skrattar, äsch, det är ingenting att ta åt sig. Det är ingenting allvarligt, tycker hon. Visst säger jag till, på skarpen också, men det är ingen som lyssnar. Eller så glömmer de snabbt. Skolan för med sig hem så mycket fula ord så vi hinner knappt med.

Hennes barn är 6 och 14 år.

Vad är egentligen okej eller inte. Kan man såra familjemedlemmar eller är de extra ”tåliga”?

Och har man i allt detta något samhällsansvar? Att orden vi säger hemma, de flyttar ju ut och bygger upp det vi alla anser vara normalt och okej i slutändan.

Hur tänker du?

Vad är förresten det finaste dina barn kallar dig?

Kram