Hur mår du?

Tycker du också att den frågan med efterföljande paus för ett uppriktigt svar blir allt ovanligare? Både att få och att ge. Speciellt efter denna pandemi-vår, då vi alla har haft fullt upp med vår egen oro att vi kanske har glömt bort att vi fortfarande har ett ansvar att finnas där för våra medmänniskor. Jag har själv haft svårt att hitta fokus att vara närvarande med min familj och mina närmaste. Tankarna har varit på jobbet, omstruktureringar av projekt, oro för samhället, för vänners mående, för den ekonomiska utvecklingen, för rasism, för mina barns framtid och. Och. Och. Ni vet hur det är. Det tar aldrig slut när det väl har börjat snurra.

“Mamma, varför lyssnar du inte, jag försöker ju berätta en grej!?” Jag tittar upp från datorn för att det är något med rösten som fångar mig. Den tränger igenom. Han står i dörrposten och tittar på mig med en sådan naken blick av besvikelse, nästan uppgivenhet. “Varför lyssnar du inte, jag försöker ju berätta en grej?”. Ja, varför lyssnar jag inte? Inget i hela livet är ju viktigare för mig än det som tänkts i den hjärnan och formulerats av den munnen. Och ändå sitter jag här vid köksbordet. Vid datorn. Vid excel-ark. Vid mailboxen. Vid scheman och planeringar. Vid nyhetsartiklar och ja, jag erkänner; sociala medier-forum. Och låter honom tjata, till och med be, för att få min uppmärksamhet. Om det är något som jag vet tack vare mitt yrke där jag möter hundra- ofta tusentals barn och unga i månaden, är att de längtar efter oss vuxna. De behöver att vi finns där för dem som lyssnare, stöd, gränssättare, varma famnar och trygga erfarenhetsbärare.

Jag läser rapporter, studier och gör egna undersökningar kring just barns behov och mentala hälsa – och här sitter jag belamrad med mitt eget, trots att det snart är läggdags för barnen och vi knappt har hunnit prata på hela dagen. Jag skäms, och vet att ni är fler som bär på samma dåliga samvete. BRIS nya rapport visar att deras kuratorer har tagit emot 37% fler samtal än vanligt i sommar. Barn som behövt prata av sig, få ur sin oro över pandemin, klimatet, skolan, saker som har hänt, inte har hänt, frön till formuleringar som behövts testas på en vuxen för att kunna utvecklas.

Vi kan inte släppa alla vardagsbestyr och måsten för att helt fokusera på barnen. Men vi kan vara öppnare för vår omgivning så att , de vardagliga samtalen, närheten och förtroendet vi har fått, bara genom att vara vuxna. Tar vi vara på det, gör vi både oss själva, våra medmänniskor – både barn och vuxna – och samhället en stor tjänst.

Och den där frågan: Hur mår du? är en bra början.

Närvaro är kärlek, glöm inte det.

 

(Bild: Mary med barn och bonusbarn)